Kari och hennes hälsa/ohälsa

Kari är den härligaste hund jag haft. Vi köpte henne från den mest underbara födare jag har känt. Uppfödaren har alltid funnits där att dryfta problem med och vi har alltid känt oss välkomna att ringa och komma på besök både i medgång och motgång. Trots Karis hälsoproblem,  skulle jag aldrig kunnat tänka mig att vara utan henne. Ingen skall heller tro att hon plågats utan vi har alltid sett till att hon fått behandlingar. Det viktigast för oss är att hon mår bra. Hon leker och beter sig  som en valp trots att hon börjar bli ”gamla damen”.

Det här är ett axplock av hennes krämpor

Problem med löpperioderna 

Det började redan vid 2:a/3:e löpet. Kari löpte ofta och mycket (ca varannan månad). Vi insåg ganska snart att det inte var normalt och veterinären instämde. De misstänkte begynnande livmoderinflammation och hon fick penicillin. Löpet (brunsten) avstannade men kom tillbaka. Efter ett antal behandlingar så beslöt vi oss för att kastrera Kari. Det visade sig att livmoder och äggstockar var deformerade. Inga tumörer men det var definitivt inte normalt. Och det var knappast troligt att hon skulle kunnat få några valpar.

Tonsillerna

I ganska unga år började hon också få problem med tonsillerna. Hon hostade och kliade på halsen. Det ordinerades åter igen penicillinkurer. Det hjälpte men hon fick tonsillit igen – flera gånger. Så var det återigen dags att lägga Kari på operationsbordet. Den här gången för att ta bort tonsillerna. I samband med operationen konstaterades det för första gången att Kari hade väldigt låga trombocytvärden. Jag tänkte inte så mycket på det då jag inte visste vad det innebar – och veterinären bara nämnde det lite förbigående.

Tassarna

Mellan två av hennes tår på båda framtassarna är det några av hårsäckarna som är problematiska. De gör att det blir liksom en blodblåsa som så småningom spricker och sedan blir det ett sår som vätskar sig. Då gäller det att sköta om det. Tvätta och torka torrt. Så småningom blir det en sårskorpa och den får vara. Helt läkt blir det aldrig. Jag har fått reda på att man kan operera bort hårsäckarna men jag anser att Kari inte har så ont av det att det är värt risken för en operation. Vi behandlar det regelbundet  och Kari verkar må bra.

Låga trombocytvärden

Jag fick vid en akitaträff reda på att det fanns en akita som var allvarligt sjuk. Den hade väldigt låga trombocytvärden. (Det dök upp fler fall allt eftersom.) Jag mindes då att veterinären nämnt att Kari också hade det i samband med operationen av toncillerna. Då var hennes värden 88. Vi bestämde oss för att ta ett förnyat prov något år senare. Det visade då på 111. Vi testade ytterligare en gång och då var det nere i 71. Vid ett senare tillfälle i samband med ytterligare en operation tog vi ett nytt prov. Denna gången var det på en helt splitter ny veterinärstation där hon aldrig varit. Jag tror hon till och med var den första patienten. Kari gick in nyfiken och glatt. Hon som alltid (efter alla veterinärbesök) var livrädd för veterinärer. Nu visade värdet på 150. Själv tror jag att stress och rädsla i viss mån kan påverka värdet. Sedan dess har vi inte tagit fler prover.

Åter igen vill jag lägga till att låga trombocytvärden kan ha olika grundorsaker, men är en indikation på att något är fel precis som avvikelser gällande alla andra blodvärden.

Svimningar

Första gången det hände var när vi var  åskådare på en hundkurs. Det var en mörk vinterkväll. Flera av hundarna var märkbart griniga. Helt plötsligt så lutade sig Kari tungt mot mig. Sedan gled hon ner mot marken. När jag försökte lyfta upp henne var hon alldeles ”degig” i kroppen. Sedan gjorde hon en djup inandning och helt plötsligt så reste hon sig och såg lite förvirrad ut, och därefter var hon som vanligt. Nästa gång det inträffade var några månader senare. Jag hörde en duns inomhus. Det var Kari som trillat och åter igen var hon helt “degig” i  kroppen. Jag satt och klappade henne och efter någon minut så gjorde hon en djup inandning och sedan reste hon sig och var som vanligt.

Därefter hände det vid några tillfällen till, med några månaders mellanrum. Ofta ihop med stress (efter veterinärbesök m m). Vi var ner till Blå Stjärnan(djursjukhus) och gjorde massor av undersökningar på henne: hjärt- och lungröntgen, EKG, ultraljud på hjärtat, kontroll av fästingburen sjukdom, kontroll av sköldkörtel och en massa annat men inget visade på något fel på Kari. Veterinären trodde inte att det var epilepsi. Möjligen någon form av hjärtarytmi. Vi beslöt oss för att testa en egen teori – att det kanske orsakas av stress. Kari har sluppit ifrån alla stressiga situationer. Hon hade inte varit på utställningar eller träffar med massa andra hundar. Dessutom lät vi husse gå med till de veterinärbesök som gjordes. Husse är mycket lugn, och nu går vi bara till en speciell veterinär som också är vänlig och lugn (Kari behöver aldrig gå upp på undersökningsbordet utan undersöks på golvet). Nu har hon klarat sig från svimningsanfall i flera år.

Urinvägsinfektioner

Urinvägsinfektioner dyker upp varje sommar. Vi har nu lärt oss hur det fungerar och noterar tidigt när hon är på väg att få det. Ibland kan vi häva det med att locka henne att dricka mer och att få i henne C-vitamin. Annars är det penicillin som gäller.

Tandproblem

Vi märkte hennes tandproblem på att hon gned sig med tassarna mot nosen och inne i munnen. Vi (och veterinären) trodde att det kunde vara kvalster i nosen men medicinen hjälpte inte. Så upptäckte jag att en tand blivit brun. Vi åkte iväg till veterinären och där fick vi åter igen söva ner henne för att dra ut tanden. Något år senare var det dags igen. Kari visade återigen tecken på att ha ont. Gned med tassen mot nosen och strax efteråt upptäckte vi en brun tand igen. Samma tand i överkäken fast på andra sidan. Den fick också dras ut. Ingen av tänderna visade tecken på skada mer än att de blivit bruna. När väl tänderna var ute så hade Kari inte ont längre. Tilläggas kan att hon fått överkäken röntgad för att se att det inte var något problem där. Men de hittade inget.

Höftledsproblem med tillhörande ryggproblem

Kari gjorde den sedvanliga HD-röntgen runt 2-årsåldern. Hon hade A-höfter.

Runt femårsåldern så blev hon väldigt stel ibland i samband med att hon lekt eller grävt sina otaliga hål skogsbacken. Vi försökte få henne undersökt hos veterinären flera gånger angående detta i samband med vaccinationer m m. men de hittade inget fel på henne. De böjde och bände och vred men hittade inga problem. Jag märkte efter ett tag att Kari oftast inte lade full tyngd på ena baktassen när hon stod still. Den liksom bara hade kontakt med golvet och utöver det började benet skaka. Det var dags för veterinären igen. Det visade sig nu att hon i princip var nästan helt omusklad i det benet som det gällde. Veterinären trodde att hon kunde ha ont i sitt knä och det blev till att röntga. Det var liksom ingen tvekan om var problemet låg. Höftkulan var skadad. Veterinären skakade på huvudet och såg inte så hoppfull ut, men vi kunde ju prova med sjukgymnastik. Vi fick med oss recept på värktabletter till henne.

Vi tog kontakt med en hundsjukgymnast. Hon gjorde en grundlig genomgång av Kari och gav oss ett träningsprogram och ett massageprogram som vi skulle använda hemma. Det har vi gjort och det blir faktiskt sakta men säkert bättre. Vi gör återbesök en gång i månaden hos sjukgymnasten för att få bekräftat att det går åt rätt håll och då får hon också en genomgång med djupare massage + TNS-behandling. Kari äter också Glucosamin. Vidare tipsade vår sjukgymnast om ett medel som heter Cartrophen. Det är injektioner som triggar ingång kroppens eget smärtlindringssystem. Dessa injektioner fick hon hos veterinären 1 ggr i veckan under 4 veckor. Men enl sjukgymnasten kunde man sedan – enl nyare rön – fortsätta att ge injektionerna 1 ggr i månaden efter grundomgången. Vår veterinär är gudskelov en lyhörd veterinär så vi har kunnat fortsätta med sprutorna 1 ggr/månad. Första sprutan Kari fick gav en jättebra effekt, andra sprutan inte fullt så bra.  Nu har det liksom planat ut och effekten är påtaglig men utan större toppar och dalar. Sprutorna gör att hon i princip slipper värktabletter (som vi bara ger när hon behöver). Jag märker att hon blir sämre när det är vinter och halt på marken. Jag har fått en förklaring av sjukgymnasten att när det är halt på marken spänner Kari musklerna i hela kroppen för att inte glida med benet som gör ont – det verkar stämma. Vi tar korta promenader på vintrarna.

Sjukgymnastiken går till så att Kari skall använda sitt dåliga ben för att bygga upp musklerna. Musklerna skall sedan hjälpa till att bära upp benet så att höften blir avlastad. När vi tränar henne så är det väldigt enkelt. Hon får gå SAKTA i någon decimeter högt gräs så att hon lyfter på sitt ben ordentligt. Hon skall absolut inte hoppa, skutta eller trava. Det går ut på att hon skall ta ut sina rörelser ordentligt. Träningspassen är inte långa utan det blir några gånger per dag. Det är en balansgång –  det kan bli mycket sämre av att träna för mycket. Däremellan ger jag henne massage 2 ggr/vecka efter ett program som jag fått av sjukgymnasten. Man går då igenom hela hennes kropp från nacke till svans. Viktigt är musklerna i ryggen där det blir mycket spänningar. Givetvis är också det sjuka benet viktigt. Nu när det varit vinter finns det ju inget gräs att gå i. Skarsnön är absolut inte bra att gå i då det blir knyckiga rörelser. Alltså blir det att träna inne. Vi lägger ut pinnar i en lång rad inomhus och så får hon gå över dessa.

Sebaceous Adenit (SA)

//Marita Johansson